Svensk definition
Ett släkte (Muntiacus) hjortdjur av familjen Cervidae bestående av av sex arter som lever i Kina, Tibet, Indien, Malackahalvön och omgivande öländer. De lever vanligtvis i skogar och områden med tät vegetation, nära vatten. De har ett hundliknande skall och kallas därför skällande hjort. Vid fara för rovdjur kan de skälla i mer än en timme. Hjortarna jagas för köttets och hudens skull. De anpassar sig lätt till fångenskap och finns i många djurparker. Den indiska muntjaken tros ha det lägsta antalet kromosomer bland däggdjuren, och cellinjer från dem används i stor omfattning i kromosom- och DNA-studier.
Engelsk definition
A genus, Muntiacus, of the deer family (Cervidae) comprising six species living in China, Tibet, Nepal, India, the Malay Peninsula, and neighboring island countries. They are usually found in forests and areas of dense vegetation, usually not far from water. They emit a deep barklike sound which gives them the name "barking deer." If they sense a predator they will "bark" for an hour or more. They are hunted for their meat and skins; they thrive in captivity and are found in many zoos. The Indian muntjac is believed to have the lowest chromosome number in mammals and cell lines derived from them figure widely in chromosome and DNA studies. (From Walker's Mammals of the World, 5th ed., p1366)
Svenska synonymer
Muntiacus
Engelska synonymer
Muntjac — Muntjaks — Muntjak — Muntiacus